Alicemössan -

Sjukhustankar

Droppet knarrar och tickar, ljudet går inte förväxla. Gift som ska direkt in i blodet, gift som både gör gott och ont mot din lilla kropp. Vill trycka på stoppknappen, packa väskan och fly. Går inte, detta är vägen som leder oss mot målet bakom alla höga träd och berg. Vi måste vandra hela vägen, det finns ingen genväg.

På sjukhuset sker möten och hjärtan öppnas. Glädje möter sorg och förhoppningar möter förtvivlan och oro. Nakna huvuden med ögon som både glimrar och glittrar, men lika många som tittar bort. Föräldrar som bär på sådana tunga ryggsäckar och laster. En del har vandrat vägen en gång redan, men andra befinner sig i början.

Mitt hjärta fylls alltid av så blandade känslor. Man är tacksam för att det finns mediciner och sjukvård men man blir alltid lika ledsen och orolig. Sen förra gången vi var här så fattas det ett barn, en liten kille med sin fina familj.Allt är så orättvist och sjukdomen så lömsk. Hatar allt som har med den här förbannade sjukdomen att göra. Hatar att se mitt lilla barn lida och uppleva allt obehagligt. Barn ska få vara barn och leka och utforska. Jag drömmer om att se en sån vardaglig sak som att Alice följer sin bror till förskolan och kastar sig i mina armar vid dagens slut. Att se henne springa och dansa själv som hon älskar mestav allt på hela jorden. Idag kom clownerna på besök och Alice njöt och klappade takten till varje ton. Hon försöker klappa händerna men ena handen lyder inte alls, hon ljublar och skriker MER så snart sista ljudet från gitarren hörs. Hon får aldrig nog, clownerna är fantastiska.

Vi tittar på klockan, räknar ner minuterna till droppet kopplas ur. Vi räknar veckor och behandlingar, försöker grabba tag i målet på avstånd. Vi kämpar och försöker leva livet samtidigt som vi stundtals bryts ner till marken. Jag försöker glädjas åt alla bra dagar vi haft, de möjligheter som trots skuggan av sjukdomen har fötts.

Allt detta formar oss, kanske gör oss till bättre människor. Livet är här och nu, jag har så många drömmar och mål som jag vägrar ge upp. Nu ligger fokus på att få min familj hel och lycklig. Fokus på att göra bra saker när jag hinner och orkar. Alicemössan är definitivt något som ger mig mer energi och alla ni som stöttar.

Kram

2012-09-05 @ 14:02:12 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Frida

Du skriver så fint om något som gör så ont. Ingen ska behöva utsättas för det ni går igenom och man önskar ständigt att det fanns något - vad som helst - som fick allt det där onda att bara försvinna. Jag drömmer också om dagen då Alice springer runt här i området, klappar händerna och busar med oss alla. Den drömmen ska vi aldrig släppa. Kramar

Svar: Kram fina du!

Alicemössan och brorsan

2012-09-05 @ 21:09:17

Postat av: Sofia Engström

Hej
Träffade dig igår med din fina lilla tjej. Det blev snabbt möte, Isak vill alltid bara hem, hem, hem.Jag vet inget om er men jag vet att vi delar samma förskräckliga öde. Jag rekommenderar Alice mössan till mina kollegor här på jobbet. finaste! Jag bloggar också via Mama. Den heter blogg.mama.nu/sofiaengstrom och den heter Kärlek & cellsskräck. vi ses nog tyvärr i Halmstad igen eller i Göteborg. Stor kram / Sofia

Svar: Har mailat dig, Stooooooor kram till dig och din fina son! Han är en kämpe!

Alicemössan och brorsan

2012-09-06 @ 13:27:23
URL: http://blogg.mama.nu/sofiaengstrom

Postat av: Marina

Jag önskar jag hade
en sådan förmåga
att tända en hälsans
läkande låga.

Då skulle den särskilt
för dig få brinna
- få allt det onda
att helt försvinna.

Den skulle se till
att kurvan vänder
och att du får omsorg
av goda händer.

Dag och natt
hos dig den skulle vaka
och ge dig all kraft
att få hälsan tillbaka.

Svar: KRAM till snälla dig- du har ett hjärta av guld!

Alicemössan och brorsan

2012-09-06 @ 19:18:19

Postat av: Lina

Jag måste säga att jag beundrar att du kan sätta ord på dina tankar och känslor på detta sätt. Jag tänker ofta på er fast jag aldrig träffat er. Jag blev medlem/månadsgivare i Barncancerfonden efter att ha läst din och andra drabbade föräldrars bloggar. Det ni går igenom är min största rädsla och tack vare era berättelser tar jag inte varje dag för given. Om det är den minsta tröst, så vet att ni gör stor skillnad med era berättelser, inte bara för andra drabbade, utan även för andra som behöver vakna och inse att vi måste fånga dagen. Tack!

Svar: Tack Lina, Jag är väldigt glad för det du skriver. Att vår berättelse och upplevelse faktiskt kan hjälpa någon och att fler börjar skänka pengar eller bli månadsgivare. Detta är verkligen inget någon ska behöva genomgå och särskilt inte sina små barn.Tack för ditt fina stöd- Varma kramar Sara

Alicemössan och brorsan

2012-09-10 @ 23:14:44

Trackback