Livet går upp och ner...

Idag en bra dag ♥ Man försöker grabba tag i varenda litet skratt, alla små bus som slutar i skrikande vrål av glädje, alla måltider som äts utan sond och alla pussar som delas ut med ett leende på läpparna. Men det är inte alltid så lätt. För dagarna innan eller efter kan ALLT vara jobbigt och svart, man hamnar åter i landet ingenstans. Tårarna rinner när man själv sitter hos doktorn för en skitsak som ryggont...jo, ont i ryggen har jag för att min dotter har cancer, för att jag går som en krokryggad gammal tant och stödjer Alice hand hela dagarna, för att jag bär min 12-kilos dotter som egentligen själv skulle klättrar upp i soffan eller stolen. Ja, hon fick ju en stroke oxå, så nu är det inte bara cancern vi ska vinna över...Bitter och ledsen och arg.

 

Tårarna kommer när jag tänker på alla vänner, de sjukhusvänner som kämpar på sitt håll. Den ena ligger inlagd för behandling efter återfall, en annan saknar sin ängel som alldeles för tidigt lämnat jorden, en tredje är ny i den hemska mörka cancervärlden och förstår ingenting. Vi alla stöttar varandra, har olika erfarenheter och livsöden, men en sak har vi gemensamt- ilskan mot den här sjukdommen som förstör för alla familjer.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna längre. Ibland känner man sig kall och avtrubbad, ibland som ett känslomässigt nervvrak. När folk förväntar sig att man ska ligga golvad så står man upp och lyckas både ta hand om familjen, sig själv och göra annat. Tårarna rinner på andra, men inte på mig. Jag antar att det är dagsformen som gör detta. Någon slags överlevnadsmekanism som skyddar från en kollaps.

Att se framåt har alltid varit min grej. Ha massa roliga saker att längta efter och ordna med. Nu vet jag inte riktigt vad jag vill...Jul t.ex är ju en högtid för familjen och alla förväntar sig att glädjen ska vara på topp. För oss handlade den förra julafton mest om att bita ihop för storebror och att försöka svälja tårarna. Jag och familjen satt på barncanceravdelningen på Östra med rötgenbilderna på näthinnan. Barnen fick julklappar från tomten som kom i rullstol och åt köttbullar som serverades av Barncancerföreningen. Jag minns att jag tittade på smällkaramellerna i granen och önskade att jag nästa jul skulle få göra egna hemma med barnen...en önskan som är självklar för de flesta men för mig var det väldigt avlägset. Jag vet fortfarande inte om vi får fira jul hemma eller på sjukhuset, det är så det är och så det kommer vara under en lång tid framöver.

 

 

En dag i taget, försöka ta vara på de bra stunderna och titta lagom mycket framåt.

Vill jag veta eller vill jag inte?