Ibland blir man sittandes framför datorn, tom, ledsen och alldeles vilsen. Man läser om alla familjer och små barn som kämpar mot den fruktansvärda sjukdommen. Mitt i allt detta finns det så mycket positivt och så mycket kärlek. Jag vet själv hur man slits mellan avgrunden och tårarna till solsken och glada skratt.

Senast idag läste jag om en liten kille som är 6 år och som inte kan botas, som bara har några veckor kvar att leva. Så fruktansvärt orättvist, så hemskt, finns inga ord som räcker till...familjen tvingas leva vidare med vetskapen om att familjen snart blir en mindre. De fick rådet att försöka njuta av den sista tiden. Hur orkar man gå upp och ta tag i dagen, packa väskorna och bege sig till stranden?

 

 

Vi är inte i den situationen, men vi lever i en oviss vardag där allt hängs upp på blodvärden, febertemperaturer, sondslangar, röntgensvar och cellgitfsbehandlingar. En vardag som ibland är ganska lik många andras, men som nästa dag kan vara 1000 mil därifrån. Man lever liksom i landet ingenstans. Ska vi skratta och vara glada och känna tacksamhet för dagen? Eller har vi rätt att skrika, gråta och förbanna oss över tumören? Vad är rätt, vad är fel, vilken värld tillhör vi? Hur ska man orka fortsätta kämpa och tro på att det goda vinner med en så påtaglig rädsla och oro i kroppen? Vi har fått frågan så många gånger, hur orkar ni? Svaret är enkelt, man har inget val och man gör allt för sina barn. Vi är inte starkare än någon annan, vi har inget annat val än att kämpa och hoppas.

 

I en vardag med en livshotande sjukdom förändras mycket, inte bara rutiner och det praktiska, utan även synsättet och prioriteringar. Innan var det t.ex. hårda regler på glass och sovtider. Men vad oviktigt det kan kännas...om en ynka glass kan få min dotter att skratta och jubla, så varför låta bli? Om Pippifilmen får rulla tre gånger extra och barnen sitta uppe en timme till, vad gör det? Om storebror vill somna på soffan mellan mamma och pappa, lycka ♥

Att ta vara på små vardagliga ting är verkligen viktigt. Svårt emellanåt, hopplöst ibland, men när man orkar och har energi så är det just de små sakerna jag glädjer mig åt.

 

 

Egentid har jag även fattat är viktigt, komma bort för en stund, samla kraft, reflektera och vara mitt gamla jag. Träffa vännerna, prata skratta och gråta- allt ger mig kraft.

Projektet med Alicemössan är även en viktig del som ger mig energi. Ett sätt att få ut min kreativitet, lära mig ngt nytt och utvecklas som person, samtidigt göra något viktigt och meningsfullt. Ett jobb har för mig tidigare handlat mycket om bara mig själv och min personliga utveckling. Viktigt såklart men man jobbar och jobbar och allt extra slit man lägger ner gynnar inte någon annan förutom chefen.

 

Om några veckor kör försäljningen igång av mössorna. Sömmerskorna på Samhall jobbar hårt och de lägger ner hela sin själ och sitt hjärta i projektet. Idag när första brorsan-mössan damp ner i brevlådan kände jag ren lycka. Nu ska jag banne mig ro hem detta, 50 000 kronor till Barncancerfonden är målet. Skulle jag inte lyckas så är iallafall de pengar som kommit in fantastiska. Jag vet även att jag som person växt och lärt mig ngt nytt. Jag ska försöka sträcka på mig och känna mig stolt för det jag skapat, mitt egna projekt som fötts från hjärtat med kärlek till min älskade dotter ♥